Gabriel Frisk och John Jiton har skrivit en C-uppsats vid Örebro Universitet. Det är en studie av före detta sektmedlemmars livssituation. Författarna har genom Hjälpkällan fått kontakt med sex före detta medlemmar i Jehovas Vittnen som intervjuats. Frisk och Jiton har alltså haft tillgång till ett gediget förstahandmaterial, och de har förmågan att både ställa bra frågor och förstå svaren.

Resultatet är en välskriven och plågsamt träffsäker redovisning av den isolering och det främlingsskap som många avhoppare hamnat i sedan de lämnat en grupp men ännu inte kommit in i samhället. Uppsatsen mynnar ut i en bilaga med vägledande anvisningar för socialt arbete med sektavhoppare som kokats ner till en enda sida med de allra viktigaste och mest grundläggande punkterna vid kontakt med avhoppare.

Gabriel Frisk och John Jiton tar upp ett angeläget ämne, och de gör det bra. Riktigt bra. Hoppas verkligen att de fortsätter arbeta vidare med detta ämne. Deras perspektiv behövs inom den svenska vården.

Uppsatsen kan laddas ner från Hjälpkällan här

En berättelse

Hjalmar*, en avhoppare, berättar om sina erfarenheter av den svenska vården.

Hjalmars mamma föddes in i Jehovas Vittnen, hon värvade hans pappa. Paret adopterade Hjalmar när han var tre år, och han döptes när han var sex år. Vid dopet upphör man att vara en individ, man blir en i gruppen – ett Vittne. Dopet innebär också att man blir föräldralös, dvs betraktas som vuxen, och förväntas tjäna Gud genom arbete. Det är viktigt att akta sig för de ”världsliga” människorna utanför församlingen, eftersom de saknar ”den rätta tron”. Det fanns inte mycket tid till lek efter arbetet, och definitivt inte lek med ”världsliga” barn. Eftersom hans adoptivföräldrar ansåg den kommunala skolans kunskapsmål strida mot deras tro hindrades han att vara med på många av lektionerna – av hänsyn till religionsfriheten! Särbehandlingen isolerade honom från skolkamraterna. Hjalmar konstaterar att hans barndom upphörde vid dopet – när han var sex år.
*) Hjalmar heter i verkligheten något annat.

Hjalmar började tvivla i tonåren. I smyg höll han kontakt med människor utanför församlingen, och fick så småningom en flickvän. Mamman upptäckte det och rapporterade till äldstebröderna. Det blev många och långa kommittéförhör som ledde till att han så småningom erkände sig skyldig till alla deras anklagelser – även sådant som inte var sant: han orkade helt enkelt inte stå emot de långa förhören. Alla i församlingen började hålla ögonen på honom. Hans tvivel förstärktes ytterligare. Nya förhör. Till slut, när han var 23 år, uteslöts han officiellt ur församlingen och betraktas sedan dess som avfälling, vilket innebär att han ignoreras och behandlas som luft.

Utstött

Första året fortsatte han att bo hemma. När det kom människor på besök fick han gå undan. För församlingen och för sina föräldrar är han död. När Hjalmar fick egen lägenhet blev han helt isolerad. Föräldrarna och alla hans forna vänner hade vänt honom ryggen, och utanför Jehovas Vittnen kände han ingen. Efter en tid i lägenheten, ensam med sin skräck för Harmagedon – jordens undergång – försökte han ta sitt liv. Då, vid 26 års ålder togs han in på en psykiatrisk akutmottagning och fick sin första diagnos: borderline personlighet. Hjalmar skrevs så småningom ut till ett behandlingshem. Han fick nya diagnoser: manodepressivitet, schizofreni osv... ingen passade. I huvudet malde ständigt tankarna på att han var avfälling och skräcken för Harmagedon. Nytt självmordsförsök följde. Jehovas Vittnen är som många andra sekter ett slutet, auktoritärt samhälle som skiljer sig rejält från det omgivande, öppna samhället. De anser sig besitta den absoluta sanningen. De har sitt eget mycket speciella sätt att tala och sina egna sedvänjor och tänkesätt – exempelvis strikta könsroller och barnarbete. De har sina egna lagar och en helt egen rättsskipning.

Vården

Hjalmars möte med psykiatrin kan närmast beskrivas som en kulturkrock. Han hade ingen aning om hur världen utanför Jehovas Vittnen fungerade eller hur han skulle tala med människorna där, och de psykiatriker och socialarbetare han träffade visste inget om Jehovas Vittnen. De kunde inte föreställa sig att någon kunnat växa upp utan att ha haft skolkamrater, gjort ”lumpen”, röstat, och utan att någonsin haft kontakt med en myndighet. Hjalmars värld fanns inte på deras karta. När han försökte berätta om Jehovas Vittnen och det han varit med om under sin uppväxt uppfattades det inte som saklig information om faktiska händelser utan som vanföreställningar och tecken på psykisk sjukdom. Hjalmar fick svar som: ”Här pratar vi ej religion utan har du religiösa grubblerier får du vända dej till Svenska kyrkan!” – och det sa man alltså till en person som är uppvuxen i Jehovas Vittnen, vilka vill utrota all ”falsk” religion – dvs all annan religion!

”Men Vittnena är ju så trevliga, är det verkligen sant det du berättar, inte ser väl din egen familj dej som död? Du sitter ju här! Du säger att du arbetade som barn, men inga barn i Sverige arbetar. Du påstår att du inte har någon utbildning men alla har skolplikt. Du pratar om demoner och Satans ordning och om en ny regering som skall komma... vet du vad schizofreni är? Pratar tv:n med dej? Du är väldigt sjuk som påstår såna fantasier om din egen familj. När du kommer hit ska vi inte prata religion utan du måste få kunskap om din sjukdom manodepressivitet. Varför tar du avstånd från din familj? De ringer ju aldrig och undrar något, hur du mår eller om vi hjälper dej, var är din familj? Alla har till exempel syskon som bryr sej. Är det verkligen så att ingen i din familj pratar med dej? Sluta skylla på Jehovas Vittnen. Du har en psykisk sjukdom och behöver antipsykotisk medicin. Ring din mamma så får du se att hon inte alls ser dej som död och avfälling, det där är rena fantasier. Uteslutning från alla vänner, blodkort, timtjänst, avfällingar ja allt du sagt är ren inbillning och du mår ej bra”.

Det allra svåraste för Hjalmar var när läkaren tvingade honom att ringa hem: ”Hej det är Hjalmar”, hans mamma svarade: ”Jag känner ingen som heter Hjalmar” och avslutade samtalet. Läkaren som hört alltihop tog telefonen och ringde upp igen, då svarade pappan och gav läkaren en utskällning. När de lagt på föreslog läkaren att de skulle utreda det som just hänt, Hjalmar svarade: ”Okej – om du är beredd att lyssna”.

Vägen ut i samhället

För Hjalmar kom förändringen när det dök upp en vikarierande sjuksköterska som sade till honom ”Jag har en bekant som är Vittne, och jag känner igen det du berättar”. Hon trodde på det han berättade om sin uppväxt! Hon insåg också att han behövde hjälp med att förstå hur världen utanför Jehovas Vittnen fungerar: språket, de sociala koderna, hur människor tänker och för sig. Hon har sedan dess varit hans kontaktperson. I dag har han EN diagnos: ”personlighetsstörning på grund av uppväxt i sekt”. Han bor i sin lägenhet och deltidsarbetar ideellt.

Åter till startsidan                                            Tillbaka