Religiøse grupper og bruddprosesser
Del 1

Bakgrund, Litteratur och Norska trossamfund

I Norge fick under 2008 NKVTS*, som lyder under Universitetet i Oslo, i uppdrag av Barne- og Likestillingsdepartementet att utreda och presentera en forsknings- och erfarenhetsrapport kring problemen vid ett avhopp från norska trossamfund. Utredningen skulle omfatta Kunskapsstatus, erfarenheter och hjälpbehov. Hela rapporten på norska kan läsas här.

Den största behållningen av rapporten ger Arne Tord Sveinall vid Institutt for Sjelesorg i Del 2 av rapporten (läs mer). Han har i många år varit ett oersättligt stöd för avhoppare och redovisar nu en del om detta arbete i sin ”Erfaringsrapport”.

I övrigt påminner rapporten i mångt och mycket om den svenska rapporten I God Tro, SOU 1998:113, som sågades av dåvarande socialministern i Sverige, Lars Engqvist.

Det positiva med norska utredningen är att den över huvud taget kommit till stånd. Det negativa är gemensamt med svenska utredningen, dvs den behandlar endast ”religiösa grupper”, trots att den grupp hjälpbehövande som utredningen omfattar kommer från manipulativa och totalitära rörelser med olika ideologier och som bryter mot mänskliga rättigheter.

Vi har en teori att skälet till detta undvikande ligger i att utredarna inte ser någon möjlighet att vara ”objektiva” om det inte finns två parter med olika åsikter att åberopa. Tyvärr är det ju brist på forskning om vad som händer mentalt och fysiskt med människor som utsätts för den här sortens maktmissbruk, medan däremot många forskare som försörjer sig som experter på religiösa problem finns att tillgå. Det sorgliga är att de dominerande problemen sällan är av religiös natur utan är skador av samma slag som drabbar människor som utsätts för svåra kränkningar, t ex vid kvinnomisshandel och i krig, dvs posttraumatisk stress.

*) (Nasjonalt Kunnskapssenter om Vold og Traumatisk Stress)

--------------

Här är några av FRI:s kommentarer till rapporten:

Kapitel 8.2
Religionsforskarna är ibland de största manipulatörerna. Det är t ex Introvignes ”förtjänst” att ingen sektutredning gjorts i Italien. Av Massimo Introvigne m fl, vars levebröd och status ligger i deras framgångar som religionsforskare tycks FRI upplevas som ett hot. Vissa religionsforskare har inget intresse för något annat än att få fortsätta skriva om sekter och ger därför en vrångbild av ”antisektorganisationerna” och pådyvlar oss åsikter, påståenden och gärningar som inte är sanningsenliga.

Jämförelser mellan en sekt och en kärleksrelation (t ex Wrights) är korrekt, men likheten gäller bara begynnelsen i ett förhållande, där den blinda förälskelsen kan jämföras med första tidens engagemang i en sekt. Ett avhopp kan bara liknas vid en skilsmässa om den orsakas av lögner, svek och besvikelse för någon som satsat allt på ett sådant förhållande.

Kapitel 10.8
De som erbjuder hjälp (vård och sociala inrättningar) ”skall ta religiös tro mer på alvor enn de gjör idag”, anser avhopparna i rapporten. Det är en viktig och rimlig begäran. Men de som har lämnat en manipulativ rörelse utan religiöst innehåll (exvis. Landmark Education, UFF/Humana, Verklighetens Center etc) har precis samma problem - deras tro måste också tas på allvar!

Vi instämmer i att det är en katastrof när psykologer och terapeuter inte vill ”ta i” trosfrågor och är mycket kritiska till den nonchalans som vårdpersonal ofta visar avhoppare. Det existerar alltså en stor brist i deras utbildning, som omedelbart borde avhjälpas.

Om vi skulle få den önskade utbildningen i hur man tar itu med trosproblem skulle ändå en mängd avhoppare bli utan hjälp. De som lämnar andra rörelser än de som bygger på en religion skulle ha samma problem att bli förstådda men terapeuten/vården skulle inte känna igen dem ”för att klienten inte hade några religiösa problem”. Återigen är det viktigt att förstå, att ”det handlar inte om religion utan om manipulation”.

I kapitel 12.2.3 får vi veta vad de norska avhopparna önskar sig
(i översättning från norskan):

- Ett ställe med informatiom om   skadeverkningarna/farorna med olika ”sekter”.
- Att någon stoppar förfärligheterna
- Psykologer och själasörjare som vet något om detta,   som det är lätt att hitta.
- Information om skadeverkningar/vanliga saker som sker   när man hoppar av.
- En mötesplats för avhoppare
- Information om vad slags efterverkningar man kan vänta   sig efter ett avhopp.
- Kunskap om realiteten i förhållandet /djävul/Gud.   Demoner är en realitet.
- Kunskap om manipulationstekniker som används och om   ledningens maktmissbruk.
- Kunskap om hur barn används i kampen mot Satan.
- Insikt (kännedom om) den rörelse man lämnat.
- Kompetens hos läkare och förståelse för situationen.
- Det är få psykologer/psykiatriker - om ens någon   överhuvud taget - som har kompetens inom området. De   är, eller i alla fall upplevs som icke tillgängliga för dem   som verkligen behöver dem.
- Det är väldigt viktigt att någon kristen person kan ge   sådan hjälp som behövs, t ex radikala präster. Detta   därför att rädslan för ”de andra” (de icke kristna, det   sekulära samhället) ofta är stark. Många av oss fick lära   sig att ”de andra” var farliga och ville driva bort oss från   den smala vägen. Saknar MYCKET fokus på vad en   ”vanlig” kristen uppväxt kan leda till. Information   saknas.
- Någon som lyssnar på mig som person. Diskutera runt   teologiska frågor och få bekräftelse på att jag är   värdefull som person.

Läxa: Alla sektmedlemmar och avhoppare är olika individer, medan sekterna är likadana oavsett ideologi/tro (maktmissbrukare). Låt därför avhopparna avgöra vad de behöver för hjälp och stöd - inte religionsforskarna!

Kapitel 13.1:
Något kollektivt våld eller övergrepp förekommer inte i Norge sägs i rapporten, och man tror att det bl a beror på att trossamfunden i Norge får ekonomiskt stöd från samhället. Även i Sverige får ”trossamfund” bidrag från samhället, men det hindar dem inte från övergrepp. Knutby är väl det värsta exemplet, och i Livets Ord har många övergrepp skett liksom i Kingdom Center och Jehovas Vittnen. De övergrepp som scientologerna ständigt ägnar sig åt, nämligen förhör av barnen med ”e-metern”, är ju också ett kollektivt övergrepp.

Kapitel 13.1.1:
Dialog med företrädare för sekterna är tyvärr ingen framkomlig väg till klarhet. De forskare som valt att ha en dialog med sektens medlemmar och ledare har inte
lyssnat på avhopparna, som samstämmigt vittnar om hur en dialog med ”världen utanför” går till. Medan de själva var engagerade i sekten accepterade de de ovillkorliga lagar som existerade där. En av de viktigaste var att den enda sanning som existerade var den ”sanning” som ledaren/ledarna presenterade och som varje medlem hade skyldighet att föra vidare till ”världen utanför”. I praktiken betydde det färdiga lögner, som man måste föra vidare.

Hur kan man föra en dialog med någon som enbart framför lögner och inte ens själv har en aning om sanningen?

Kapitel 13.4 och 13.5:
En dialog mellan olika parter är varken att rekommendera eller tillräckligt. Att blanda in sekterna och religionsforskare är ett kliv bakåt. Däremot önskas samarbete i utbildning och behandling mellan representanter för själavård, psykologer, psykiatrer, stödföreningar som Hjälpkällan, FRI, ROS m fl (missvisande kallade ”antisektgrupper” av vissa religionsforskare) samt avhoppare. Ett sådant samarbete har förekommit tidigare i Sverige och fungerat bra.

Förslagen på åtgärder är många. Vi känner till flera av problemen som nämns. Vanligt är t ex att vården tolkar avhopparens berättelser som vanföreställningar, vilket både är kränkande och kan leda till felbehandling. Behandlaren måste vara utbildad för just avhoppares problem, som inte kan behandlas som övriga psykiska problem.

Den som ska behandla eller hjälpa patienter/klienter måste ha kunskap. Har man inte det är det lätt att ta till ”lösningar” som skjuter problemet vidare till någon annan eller till framtiden. T ex medicinering eller till en annan instans. Man hoppas på underverk eller att ”det ska gå över med tiden”.

Förslagen i övrigt som nämns är bra utom att en viktig del saknas. Icke religiösa grupper är helt bortglömda. Under de senaste ca 5 åren har samtalen till FRI mer och mer rört totalitära och manipulativa grupper med andra ideologier än religiösa. Exempel på sådana är:

Företag som erbjuder kurser i ”personlig utveckling”
Landmark Education/Forum
FFHF (Föreningen För Höviskhetens Främjande)
The Secret
Avatar
Mullingstorps kursgårdar
NLP (Neurolingvistic Programming)

S k MLM-nätverk
Amway/Quixtar
Herbalife

Politiska grupper
EAP (LaRoucherörelsen)
UFF/Humana

Ett särskilt kapitel ägnas åt Fokusgruppens reflektioner - kapitel 10 i rapporten. Det är nyttig läsning som vi rekommenderar alla som kommer i kontakt med avhoppare att läsa. Fokusgruppen är en grupp bestående av 12 avhoppare, som tidigare gått i terapi hos Arne Tord Sveinall, Institutt for Sjelesorg. Dessa personer inbjöds till ett seminarium och var villiga att besvara frågor om sina erfarenheter. Seminariet pågick i tre dagar. Kapitlet avslutas med Fokusgruppens önskelista.

--------------

Det finns massor att säga om den norska rapporten. Mycket är bra, men det är beklagligt att man valt fel källor i så stor utsträckning. Liksom den svenska och de flesta internationella rapporter som gjorts så bygger även den norska på kunskaper hämtade från fel källor. I stället för att utgå från vad de hjälpsökande själva anser sig behöva (som faktiskt Sveinall gjort), har man utgått från vad religionsforskare anser att avhopparna behöver.

Vad vi känner till finns det ett fåtal psykologer, terapeuter, psykiatriker och präster i världen som har förstått och tillämpar Sveinalls metod. De flesta finns i USA och några finns i Sverige. Ett par rehabcentra finns i USA och i Sverige planeras just nu ett rehabcenter, som vi hoppas kommer att öppna nästa vår. Till dess är vi mycket tacksamma för Arne Tord Sveinall och Institutt for sjelesorg.

Läs FRI:s kommentarer till Sveinalls rapport på annan plats.

Åter till startsidan                                            Tillbaka