Att vinna en tro och förlora sig själv

Av Anders Haag

Haag gör jämförelser mellan det ”psykologiska skeendet” inom en sekt och andra grupper, typ mc-gäng och fotbollshuliganer. Detta gemensamma beteende är dock så uppenbart att man inte behöver Haags kunskaper för att se det och för en sektkunnig person är denna gemenskap ointressant. Specifikt för en manipulativ grupp är i stället det som bl a även en del religionsvetare vägrar inse, nämligen hur maktfullkomliga sektledare utnyttjar det ”psykologiska skeendet” för sina egna syften. Ser man det så, kan man inte jämföra sekter med t ex fotbollshuliganer, för de drivs av sin egen entusiasm, inte av en sektledares entusiasm över sin makt..

Haag förenklar - Han hakar på vissa religionspsykologers blåögda (eller medvetet vilseledande?) refräng att en negativ inställning till sekter beror på människors rädsla för avvikande och/eller okända företeelser. Och får då ännu en grund för att kunna jämföra sekter med andra avvikande och oönskade grupper i samhället och undvika besvärliga och kontroversiella fakta om sekter.

Det mest karakteristiska i boken är paradoxerna. Samtidigt som hela boken genomsyras av exempel på att författaren tycker att sekter är förfärliga och att medlemmarna är underkuvade och manipulerade, så försöker han förklara och försvara sekters handlande och hänvisar nästan ensidigt till ”sektpositiva” forskare.

Redan i inledningen beskriver Haag hur han som 24-åring den 30 april 1985 med bultande hjärta smiter från Krishna-kollektivet efter 3 år. Och när Korsnäs Gård försvinner ur hans åsyn förändras hans sinnesstämning - han blir ”lugn, glad, ja, lycklig”. Men han är inte riktigt säker på om han fortfarande står under gruppens tankekontrollerande krafter, och skriver: ”I alla händelser tog det många år innan jag kunde forma en identitet som jag kunde kalla min egen. Ja, i ärlighetens namn är det en process som fortfarande pågår.” Denna mening tror vi är svaret på alla paradoxer. Haag har fortfarande inte hittat sig själv.

I en intervju i programmet ”Kropp och själ” i P1 ger Haag uttryck för flera klarsynta synpunkter på sekter och det känns som om han nu tagit ställning mot manipulativa sekter. Han säger att det finns för litet forskning, och att den mesta forskningen är gjord av religionsvetare som har en alltför välvillig inställning. Och han har insett att när sektledaren upplever maktberusningen får han begär efter mer makt. I intervjun uttrycker han också en annan inställning än i boken när det gäller jämförelser mellan sekter och andra grupper. Han jämför religiösa sekter med t ex politiska grupper, som också kan bli fanatiska sekter som tror att de kan omskapa samhället om de bara får makten. Där är vi eniga. Det är därför vi ständigt upprepar: Det handlar inte om religion utan om manipulation!

Barnen har ingen plats i Haags bok, inte många ord slösas ens på hans egna barn. Har man läst Charlotte Esséns bok inser man att Hare Krishna-barnen borde fått en central plats i en bok skriven av en person som lämnat sekten.

Det finns ingen anledning att ifrågasätta Haags ambitioner att för läsaren ärligt beskriva sina erfarenheter och upplevelser. Den oändliga mängd källor som Haag presenterar i sin bok ger dock ett intryck av brist på självförtroende. Känslan är tydlig att författaren fortfarande inte vet var han står, vad han känner, anser och tror, han har fortfarande behov av att hitta ”sanningen” och glömmer att leva det liv han fått på denna jord. Vi önskar honom lycka till i sitt sökande, men hoppas han måtte inse att livet här och nu är det som finns till hands.

Åter till startsidan                                            Tillbaka