Källa SVT2 "Eftersnack" 090308

Frida Lindquist växte upp i Jehovas Vittnen, men lämnade rörelsen när hennes mor dog. Hon hade länge umgåtts med tanken, men det är inte lätt att fatta ett sådant beslut. När modern dog och hon hade behövt tröst och medkänsla övergav alla henne i stället - empati existerar knappast i sekter. Då fick Frida nog.

Reportern ber Frida berätta hur det var att växa upp i sekten. Som barn var hon ständigt rädd - inte för spöken utan för hoten om domedagen och Guds straff om hon inte lydde och uppförde sig på rätt sätt. En barndom i ständig skräck. I skolan längtade hon efter att få vara med när de andra barnen gjorde saker som hon var förbjuden att delta i. Hon skämdes ständigt och hade ångest. Och hon önskade att hon liksom de andra barnen kunde få leka när hon kom hem i stället för att sitta stilla på möten i flera timmar eller gå runt och knacka dörr och predika. Men man ser ingen utväg annat än att lyda.

När Frida bestämt sig för att lämna sekten började hon söka sig utåt till den ”onda världen”. I sekten var hon tvungen att avstå från utbildning, resor och pojkvän, och hon fick över huvud taget inte ha vänner utanför sekten. I stället förmanade man henne att satsa allt på Gud. Nu försökte hon försiktigt närma sig andra människor för att få nya vänner. Men det var inte lätt och fortfarande har hon svårt att lita på människor och vågar inte låta dem komma för nära henne. Men hon skaffade sig så småningom en pojkvän. Eftersom hon då ännu inte blivit utesluten blev hon kallad till förhör och fördömdes för umgänget med sin pojkvän.

Frida berättar om Hjälpkällan - en organisation skapad av och för Vittnen som lämnat sekten. Där är hon nu verksam som kontaktperson för den som vill prata med någon som förstår. Reportern undrar om inte risken finns att hon saknar tryggheten hon hade i sekten och söker sig till någon annan rörelse. Men Frida svarar att med den erfarenhet hon fick i sekten vet hon att det aldrig blir aktuellt. Hon har aldrig tidigare känt den trygghet och frihet hon nu känner och är nöjd med livet.

I reportaget medverkade Kersti Jormfelt, psykolog, som har träffat en del personer som är eller har varit Vittnen. På frågan om vad som är utmärkande för de problem som dessa personer har och hur man kan hjälpa svarar hon: vilsenhet och avsaknad av identitet (man blir ju inte uppfostrad till att vara självständig utan styrs av auktoriteter), konflikter med människor som står dem nära. Man får ju inte lösa konflikter inom rörelsen, så man måste försöka hjälpa till med att lösa känslomässiga konflikter. En frigörelseprocess kan vara nog så svår - i sekten ska man inte bara revoltera mot föräldrarna utan även mot ledarna och Gud.

Åter till startsidan                                            Tillbaka