Min son är en moonie. Han gifte sig med en japansk flicka i ett massbröllop. De är lyckliga tillsammans och har fem förtjusande barn. Jag bekymrar mig för deras framtid eftersom de utnyttjas av Moon.

När ungdomar värvas uppmuntras de att ge allt de eventuellt har sparat till Moons organisation. Sedan arbetar de för Moon i tio år utan lön. Deras “arbete“ består i att tigga pengar eller värva medlemmar. När de, efter tio år, börjar leva tillsammans med sin tilldelade partner och får barn, tillåts de äntligen skaffa annat arbete för att kunna försörja sin familj. Fortfarande ska de betala tionde till Moon.

Om de lever mycket enkelt, ofta i östländer där levnadskostnaderna är låga, kan de klara sig, nätt och jämnt. Flygresor till England eller Japan t ex blir möjliga endast om deras föräldrar betalar dem. När barnen är gamla nog för universitet eller högskolor finns inga pengar till deras utbildning.

När moonies själva blir gamla och inte kan arbeta längre har de inga pengar, inget hus, inga försäkringar, ingen pension och naturligtvis inga besparingar. Deras barn har inte fått någon utbildning till ett välbetalt arbete, så för dem blir det en verklig kamp att både ta hand om föräldrarna och sig själva.

Deras tro är att Gud ska sörja för dem. De tror att Moon är Gud eller åtminstone den största profeten någonsin. Kommer Moon att sörja för dem? Jag tror inte det. Ni förstår nog varför jag är orolig.

Ur FAIR NEWS 2/2007. Förkortat och översatt av Ingrid Rost, red för FRI-Brevet.

Åter till startsidan                                             Tillbaka