I Socionomen nr 8/2006 presenterar Kenneth Westberg under rubriken "Sekter" tre insiktsfulla och välskrivna artiklar. Han har intervjuat en professor som dessutom är psykolog, en socialsekreterare och en beteendevetare. De anser alla att mer forskning och utbildning behövs, liksom en institution där kunskapen om slutna grupper samlas.

Socialtjänsten måste agera när barn far illa men på ett ansvarsfullt sätt. Man får inte vara rädd för att undersöka förhållandena i slutna grupper, säger Valerie De Marinis, professor i religionspsykologi och kulturell psykologi vid Uppsala universitet samt psykolog och psykoterapeut.

Samhället har ett ansvar för hur människorna mår i slutna grupper, anser De Marinis. Idag finns ett tvärvetenskapligt samarbete runt missbruksproblem. Även här skulle behövas ett tvärvetenskapligt samarbete mellan socialtjänstpersonal, forskare och företrädare för trossamfund. Myter och fördomar kan leda till felaktiga beslut, t ex att människor som engagerat sig i en sekt har psykiska problem redan från början eller att själva förekomsten av ett andligt behov är ett bevis på psykiska problem. En viktig dimension som ofta glöms bort i Sverige är den andliga, anser hon. Personer som lämnar en sluten andlig grupp kan behöva hjälp att finna en annan gudsbild än den man fick i sekten. Men det finns ingen enkel lösning som passar alla.

Socialtjänsten behöver kunskap om slutna grupper. Det är ofta svårt att nå fram till en familj där barnen tros fara illa i en sluten andlig grupp. Ofta måste familjen få godkänt från ledningen i den slutna gruppen innan socialförvaltningen kan träffa familjen. Det ger från början en konstig dialog innan krångel med tider och annat motstånd lägger hinder i vägen för kontakt. Detta berättar Elisabeth S Cedering på familjehemsenheten i Uppsala. Är det en allvarligare anmälan tar socialtjänsten referenser i familjens omgivning och då blir motståndet från gruppen hårdare. Hon och hennes chefer har blivit uppringda och uppmanade att lägga ner utredningar. Vid ett tillfälle hotades hennes familj t o m. Utredningar har också lagts ned men då kan skälet vara att man i det längsta vill undvika starka tvångsåtgärder. Tonåringar som lämnar sin grupp utan föräldrarna går det ofta inte särskilt bra för, enligt Elisabeth. De utsätter sig för en kraftig kulturkrock med isolering och kanske missbruk som följd. Socialtjänsten är dåligt rustad för att ta hand om dessa ärenden. Utbildning och kontaktfamiljer behövs, liksom ett mer neutralt ställe än FRI att söka kunskap på, anser Elisabeth Cedering.

Det handlar om manipulation, inte religion!, säger Helena Löfgren, specialiserad beteendevetare, i den tredje intervjun. Hon är själv avhoppare från Unification Church / Familjefederationen (Moon) och välkänd inte minst från TV-bevakningen av Knutby-rättegångarna, där Helena deltog som expert. "I Moon-rörelsen trodde vi att om du odlade kritiska tankar kom djävulen in i dig, tanken att det är fel på högsta ledarna som är närmast Gud kunde bara komma från djävulen. Släppte du in djävulen kunde du inte kämpa emot utan blev besatt vilket innebar slutet på ditt eviga liv." Dessa idéer är så främmande för folk i allmänhet att många avhoppare känner skam över att ha haft dessa föreställningar. Den som berättar att han varit med i en manipulativ grupp riskerar att bli idiotstämplad. Helena ger också många konkreta exempel på svårigheter som skolbarn med sektbakgrund kan råka ut för liksom vilka missförstånd som kan uppstå. Helena efterlyser, likt de övriga intervjuade, samarbete mellan olika institutioner så att det finns en strategi att använda sig av på socialtjänsten innan svåra beslut måste fattas. Det bästa vore en oberoende offentlig kunskapsinstans.

Åter till startsidan                                             Tillbaka