Av Charlotte Essén

Charlotte Essén är frilansjournalist med inriktning på medicin. Under flera år har hon haft kontakt med människor som är uppvuxna i sekter. Hon har lyssnat på dem och i boken har hon samlat några av deras berättelser om förnedring, skrämsel och utnyttjande. Författaren möter också personer med kunskap om sekter och religiös fundamentalism samt representanter för polis, rättsväsende och psykiatri.

SEKTBARN är inte ett angrepp på religion. Det är en akut varning om vad som kan hända när fundamentalistiska grupper isolerar sig och utan insyn och på egna villkor tillåts uppfostra barn. Boken sätter ljuset på att barnens utsatthet och ledarens oinskränkta makt inte ifrågasätts av någon.

Det går inte att ge exempel på något speciellt avsnitt eller kapitel i boken som är viktigare än något annat. Varenda rad är angelägen, avslöjande och upprörande. Vi kan bara säga:

Till allmänheten: LÄS DEN - Ni kommer att bli så upprörda!

Till ansvariga myndigheter: GÖR NÅGOT!

Det är fullständigt ofattbart att ingen tar ansvaret för att detta händer barn i Sverige.

Var är justitieministern?
Var är socialministern?
Var är skolministern?
Var är Barnombudsmannen?
Var är Socialstyrelsen?

Är det ingen av dessa som anser sig ha ansvar för barnens välbefinnande och rättigheter? I så fall måste regering/riksdag tillsätta en Barnminister! Omgående.

SEKTBARN - Charlotte Esséns uppmärksammade bok

Dagstidningar och kvällstidningar över hela Sverige och även två av Danmarks viktigaste tidningar, Berlingske Tidende och Information, samt både svensk och dansk TV har uppmärksammat Esséns bok och lovordat den. Boken har fått enormt fina recensioner. Den mest heltäckande ges av psykologen och beteendevetaren Helena Löfgren i FRI:s nyhetsbrev FRI-Brevet och citeras nedan i sin helhet.

"Boken är en imponerande guldgruva på 468 sidor, skriven av frilansjournalisten Charlotte Essén. Den ger skakande bilder av hur det kan vara att växa upp inom 'slutna, extrema, ofta religiösa grupper eller sekter', men även ett brett och djupt samhällsperspektiv. Jag själv är en av de personer som intervjuats i bokens sista kapitel om stöd och hjälp, och är därmed jävig som recensent, men har ändå blivit ombedd att skriva några rader om boken.

Det som gör denna bok så värdefull är just bredden. Det är mycket material som kan användas på olika sätt. Essén har gjort ett 60-tal intervjuer i sin research, där hon träffat dem som vuxit upp i olika rörelser många timmar vid flera olika tillfällen. Alla har inte fått plats i boken. De personliga berättelserna är skakande och viktiga vittnesmål och kan läsas fristående. I dessa har hon även vävt in gruppernas egen dokumentation som på ett viktigt sätt kompletterar berättelserna. Författaren, liksom de som intervjuas, är noga med att poängtera att detta handlar om personernas egna erfarenheter, vilket inte innebär att alla barn inom dessa och liknande rörelser far illa. Det framgår dock att risken finns inneboende i kulturen som odlas i dessa grupper. Läsaren får även följa hur svenska myndigheter och religionsvetenskapliga forskare tolkat grupperna och hur de agerat. Detta bidrar till en förståelse för hur komplext ämnet är och varför det är så svårt för de utsatta barnen att få hjälp.

Vissa recensenter har efterlyst kommentarer från de olika gruppernas nuvarande medlemmar, vilket naturligtvis hade varit intressant. Boken ger oss ändå vissa inblickar i gruppernas reaktioner och ageranden. I fallet Knutby beskrivs turerna som slutar med att intervjuerna med ungdomarna inte godkänns för publicering. När det gäller Hare Krishna beskrivs vilka åtgärder som vidtagits efter att mängder av fysiska, psykiska och sexuella övergrepp uppdagats. Sedan får läsaren själv fundera på om detta är tecken på en genomgripande insikt, kosmetiska förändringar under galgen eller något däremellan.

Barns rättigheter i allmänhet med utgångspunkt i FN:s barnkonvention får ett eget kapitel. En rad internationella exempel ges på grupper där övergrepp på barn hamnat i skymundan. Vissa av grupperna bryter mot cirka hälften av artiklarna i barnkonventionen.

Totalitära grupper kan få olika namn beroende på om man ser till ideologi och kultur eller handlingar. Ett kapitel går igenom likheter i världssyn hos sekter och terrorister, bland annat den ofta medvetna bristen på socialisering och integrering i samhället för barnet och övriga familjen samt den svartvita och ibland förvridna världsbilden. Ett stort engagemang hos båda grupperna i att starta och driva egna skolor förstärker detta. I detta kapitel intervjuas en svensk terroristexpert. Inte utifrån hans intresse för sekter utan för att vissa grupperingar utför terroristhandlingar, som Oklahoma-bombaren Timothy McVeighs bombdåd och Aum Shinrikyos gasattack i Tokyos tunnelbana.

För den som är intresserad av att förstå problemet på samhällsnivå är boken en värdefull kunskapskälla med sin genomgång av de politiska turerna, före och efter den statliga utredningen "I God Tro" (SOU 1998:113), där barnens situation var en av frågeställningarna. Många undrar varför inget hände efter utredningen. Essén har klargjort varför folk frågar efter fortsättningen.

Jämförelser görs även internationellt. I början av 1990-talet gjorde flera tragiska händelser att frågan sattes på den internationella agendan: Branden i Waco, morden och självmorden inom Soltempelorden, samt Aum Shinrikyos giftgasattack. Flera europeiska länder gjorde då statliga utredningar, som boken redogör för.

Ett kapitel ägnas åt barns rätt, grundläggande behov och religionsfrihet. Här framgår bland annat att rättsliga övergrepp mot barn som begåtts inom ett stort kollektiv, till exempel vad ett antal vuxna gör mot flera barn, är ett område som lagstiftaren inte övervägt. Författaren gör en detaljerad genomgång av barns grundläggande behov med utgångspunkt både i Socialstyrelsens rapport Barns Behov i Centrum (BBiC, 2006) och FN:s barnkonvention, och jämför det med de uppfostringsmetoder som förekommer inom vissa sekter.

Det sista kapitlet handlar om stöd, hjälp och erfarenheter av problemet. Det inleds med det talande utdraget ur det rättspsykiatriska utlåtandet om Sara Svensson i Knutbyförsamlingen:

'Man har funnit att psykiatrins resurser att ge adekvat vård och stöd varit otillräckliga … Problembilden är komplex och ställer stora krav på tvärvetenskaplig kompetens i behandlingssituationen och rehabiliteringsprocessen'.

Här intervjuas personer med vitt skilda kompetenser som juridik, psykiatri, psykoterapi, själasorg, och sådana som sysslar med ideellt arbete bland drabbade och barn i allmänhet. Här finns även råd från "Redd Barna" i Norge till vuxna som möter barn, ungdomar och unga vuxna som vuxit upp i ett isolerat trossamfund.

Boken Sektbarn avslutas med ord från Eglantyne Jebb, skrivet omkring 1920 då Rädda Barnen bildades internationellt:

'Om barn någonstans lider nöd, fysiskt eller psykiskt, skadar det hela mänskligheten. Likaså är det en vinst för hela världen om barnen får växa upp friska, trygga och redo att som vuxna i sin tur arbeta för sin nästas bästa'.

Boken kan läsas av före detta sektmedlemmar som känner sig ensamma om sina upplevelser och av professionella som kanske oförberedda möter problemet i sin vardag och inte minst av en intresserad allmänhet. Den har fått stor uppmärksamhet i media och är enormt värdefull för att den sprider en bred kunskap om manipulation som samhällsproblem, men framför allt för att den är banbrytande när det gäller barns situation i manipulativa grupper. De är en svag grupp i samhället som inte kan föra sin egen talan när de far illa. Med denna kunskapskälla går det inte längre att säga att vi inget visste."

Operation barnfrid - Inlägg av BO

I anknytning till utgivningen av Charlotte Esséns bok SEKTBARN kunde man i Mariefreds lokaltidning läsa ett inlägg av Lena Nyberg, Barnombudsman. Hon vill ha en nationell kraftsamling mot det våld och förtryck som vissa barn utsätts för i Sverige och vill kalla den Operation barnfrid. Möjligen finns BO:s upprop i många fler landsortstidningar, vilket vore bra och verkligen är på sin plats efter de avslöjanden som Essén gjort i sin bok.

Några av påpekandena som BO anför är:

Föräldrar är de viktigaste personerna i ett barns liv, men när de inte finns eller inte fungerar, måste skyddsnätet fungera, dvs mödravård, barnavårdscentraler, förskola, socialtjänst, barn- och ungdomspsykiatri, skola och elevhälsovård.

Tyvärr vet vi att kunskapen och engagemanget inom dessa områden har stora brister, och BO föreslår nu en satsning på mer information och särskilda rutiner exempelvis i polisutredningar och vid riskbedömningar.

BO sätter också ljuset på att ibland tillåts i religionens namn eller inom slutna sekter sådant som är olagligt, vilket vi aldrig får acceptera. De som förespråkar ”kärleksfull” aga uppmanar faktiskt till lagbrott. Religionsfrihet innebär ju också en rätt att inte kränkas på grund av sin religionstillhörighet. Det bör också vara skolans ansvar att varje elev känner till sina egna mänskliga rättigheter.

BO vill att skolhälsovården stärks och att tillgången till både kuratorer, psykologer och specialistkompetens regleras i den nya skollagen och att personalens utbildning fördjupas för att upptäcka barns behov i tid.

BO åberopar utredningen ”I God Tro - samhället och nyandligheten, som kom för 10 år sedan med förslaget att inrätta ett nationellt kunskapscenter. Hon anser att det är dags att göra detta nu.

Åter till startsidan                                            Tillbaka