SEKTSJUKA
Bakgrund – uppbrott – behandling

Antologi (red Håkan Järvå)

Boken är en genomgång av stora delar av den samlade erfarenhet och forskning som finns omkring problemen vid ett uppbrott från sekteristiska och totalitära rörelser.

Boken består av tre delar:
– Genomgång av aktuell forskning
– Behandlingen – genomgång av problemen, vanliga   missförstånd och myter samt viktiga råd, tips och   verktyg för behandlare
– Fallbeskrivningar

Personer som brutit upp från religiösa sekter och andra totalitära rörelser har ofta en lång och svår väg tillbaka till en ”vanlig” tillvaro. Vilka insatser behövs för deras återanpassning?

Boken fyller ett stort tomrum. Under många år har en patientgrupp med ibland svåra psykiska problem irrat omkring i samhället utan att hitta någon hjälp eller förståelse. En del har hittat till frivilligorganisationer och där lyckats få hjälp till självhjälp eller kontakt med någon av ett litet fåtal terapeuter som haft tillräcklig kunskap. Men en hel del irrar fortfarande omkring utan hjälp och en del har inte orkat utan lämnat livet.

Trots att en statlig utredning (SOU1998:113) för mer än 10 år sedan bekräftat bristen på kunskap inom detta område har ingenting gjorts för att ge vården utbildning. Med denna bok hoppas vi att ett första steg tagits för att avhjälpa kunskapsbristen.

Studentlitteratur, som gett ut boken, arrangerade ett seminarium kring boken på bokmässan i Göteborg i september 2009. Håkan Järvå, leg psykolog, Göteborgs universitet, som är redaktör för antologin, presenterade boken vid seminariet och gav en bakgrund till boken. Boken presenterades också i Vetenskap & Folkbildnings monter tillsammans med Charlotte Esséns bok Sektbarn, där de hade ett gemensamt program.

Läkartidningens recension i sammandrag

FRI:s recension av boken

Boken är den första i sitt slag, som författats och getts ut i Sverige. Det unika ligger i den kunskap som författarna förfogar över i ämnet – teoretiska, praktiserade och självupplevda.

Detta är en efterlängtad bok

– därför att den är heltäckande
– därför att den undvikit så många fällor som en lång rad
forskare, politiker och vårdpersonal – inte minst inom    psykiatrin – hittills hamnat i
– därför att den kommer att vara grunden för den    utbildning, behandling och rehabilitering som så länge    saknats

Boken fokuserar på väsentligheter och är full av klokheter. Här ett fåtal exempel:

”Det är få som söker upp den här typen av rörelse, man blir oftast värvad eller född i den.” (Kampen om medlemmarna, Järvå, sid 46)

”När man utvärderar en grupp så bör det göras utifrån hur kärnmedlemmarna har det. Att de i utkanten inte drabbas betyder ju inte att det är en etisk, transparent grupp utan manipulativa tekniker.” (Mind control, Löfgren, sid 76)

”GPA, Group Psychological Abuse Scale, är ett mått på i vilken grad en grupp använder sig av tankereformering” (som är ett korrekt begrepp i stället för alla infekterade benämningar, typ hjärntvätt). (Psykiska övergrepp, Löfgren, sid 77)

Jan Otto Ottossons förslag för att öka kunskapen om antalet drabbade (Hur många drabbas? Olika diagnosmodeller, Löfgren, sid 78-84)

Hela kapitel 3, som beskriver hur terapeuten bör uppträda för att inte skada i stället för att hjälpa är enastående. (Järvå, sid 89-112)

”…är det extremt viktigt att personen i initialskedet känner sig trodd av terapeuten. Oavsett vad patienten berättar för fantastisk historia för dig måste du visa honom eller henne att du tror på den. Och du bör veta att du antagligen inte fått höra de värsta historierna än.” (Läs t ex Helena Fogelbergs redogörelse för vad hennes patient Anders varit med om, sid 179, även hur han behandlats av psykiatrin, sid 186).
(Skuldbeläggning, sid 98)

”…att det pågår en akademisk strid kring olika begrepp …och det finns krafter som vill normalisera den socialisering som sker inom olika religiösa sekter och totalitära rörelser. Tyvärr drabbar det ibland tredje person, de som mår dåligt efter ett avhopp, då de ofta blir misstänkliggjorda, inte bara av sina forna vänner utan även av företrädare för vården och den akademiska världen.” (ibid, sid 98)

”Personer som gör uppbrott från en sekt har flera likheter med flyktingar. De har tagit avstånd från förtrycket och samlat sina krafter för att kunna fly. Resan i sig är påfrestande och väl framme känner de sig ensamma, är sårbara och vågar inte lita på nya människor. De behöver fysisk och psykisk trygghet för att klara av sitt fortsatta liv.” (Existentiella frågor i kriser och vid psykisk ohälsa (L M Johansson, sid 119)

Under rubriken Behandling av besvär och symtom relaterade till uppbrott från en sekt tar Leena Maria Johansson på sid 125 upp en lång rad viktiga frågor för att en behandling över huvud taget ska ge något resultat.

– Hon påpekar att det vanliga anamnesupptagandet inte innehåller frågor av typen:
Är du med i eller har du lämnat någon grupp eller församling? Orsakssamband till de psykiska besvären kan därför förbli dolda (vilket givetvis får stor betydelse för ”mörkertalet”)

– Vidare: Risken finns att den hjälpsökandes overklighetsupplevelser och föreställningar om t ex demoner misstolkas som psykotiska och behandlas med antipsykotiska läkemedel. Likaså kan meditationsövningar, chanting och lovsång under lång tid ha lett till alternerande medvetandetillstånd med perioder av eufori och självtranscendens, som byts mot förvirring och dissociation.

– Många sektberoende/avhoppare medicineras därför med antipsykotika eller får ECT på felaktig indikation. Den rätta diagnosen och orsakssambandet är svårt att ställa efteråt, då patienten blivit påverkad av den givna behandlingen.

Leena Maria Johansson nämner också att en mindfulness-behandling i ett sent skede kan vara fruktbar, men varnar för att behandling med denna metod missbrukas av inkompetent folk. Det krävs grundutbildning i KBT, DBT eller ACT plus långvarig erfarenhet för att metoden skall vara lämplig för avhoppare.

Julia Isomettä och Gudrun Swartling har gjort en fantastisk insats för att hjälpa avhoppare och har vid många tillfällen genom råd och föredrag gett vårdpersonal värdefulla kunskaper om den här patientgruppen. De har samlat på sig erfarenheter i många år både praktiskt/handgripligen och som professionella och är en viktig kunskapskälla som bör tillvaratas vid fortsatt arbete med rehabilitering. I boken delar de med sig en del av sina erfarenheter.

En av de första erfarenheterna de gjorde i sitt outtröttliga arbete var ett genombrott. De upptäckte att människor som kom från vitt skilda destruktiva grupper kunde känna igen sig i varandras erfarenheter. För att misstänkliggöra dem som hjälper avhoppare har detta hånfullt tolkats av dem som av olika orsaker håller destruktiva grupper om ryggen, som att hjälparbetarna tror att medlemmar i en sekt inte har individuella egenskaper utan är ett släkte för sig med inbördes likadana egenskaper. I stället betydde upptäckten att oavsett vilken ideologi/religion gruppen levde efter var de manipulativa metoderna desamma.

Detta betydde att man kunde bortse från läran när man bedömde gruppens agerande och att avhopparna från ytligt sett helt olika grupper kunde känna igen sig och hjälpa varandra. Men som Julia Isomettä påpekar skulle det vara fruktbart om psykiatrin och Svenska kyrkan kunde inleda ett samarbete för att hjälpa dem som tycker att religiösa frågor är viktiga för dem.

Den som läser Gudrun Swartlings redogörelse slås förmodligen av den brokiga samlingen olika rörelser som ”hennes” avhoppare har lämnat. Vi är en hel del människor som haft kontakt med avhoppare från en mängd olika sammanhang och flera av oss har också härbärgerat några i våra hem – men Gudrun Swartling har rekordet. Den närhet man då upplever är mycket värdefull. Och vi tror att också de som kommit till oss har känt vår respekt och empati.

Vi lyckönskar alla människor som vill och vågar lämna sin grupp och hoppas på en ljusare framtid för dem efter att så många som möjligt i ansvarig ställning läst och lärt av denna nästan heltäckande beskrivning av hur man kan spänna upp ett ”brandsegel” för dem som hoppar.

Barbro Westerholm har skrivit förordet. Med sin läkarbakgrund har hon förstått problematiken och lagt ner mycket tid och kraft på att försöka hitta fler politiker som har nog civilkurage för att våga engagera sig i frågor, som motarbetas av starka intressen. Hon är en berömvärd kvinna och har aldrig gett upp.