SEKTBARN – ett reportage om de utvalda för paradiset

Av Charlotte Essén

Charlotte Essén är frilansjournalist med inriktning på medicin. Under flera år har hon haft kontakt med människor som är uppvuxna i sekter. Hon har lyssnat på dem och i boken har hon samlat några av deras berättelser om förnedring, skrämsel och utnyttjande. Författaren möter också personer med kunskap om sekter och religiös fundamentalism samt representanter för polis, rättsväsende och psykiatri.

SEKTBARN är inte ett angrepp på religion. Det är en akut varning om vad som kan hända när fundamentalistiska grupper isolerar sig och utan insyn och på egna villkor tillåts uppfostra barn. Boken sätter ljuset på att barnens utsatthet och ledarens oinskränkta makt inte ifrågasätts av någon.

Det går inte att ge exempel på något speciellt avsnitt eller kapitel i boken som är viktigare än något annat. Varenda rad är angelägen, avslöjande och upprörande. Vi kan bara säga:

Till allmänheten: LÄS DEN – Ni kommer att bli så upprörda!

Till ansvariga myndigheter: GÖR NÅGOT!

Det är fullständigt ofattbart att ingen tar ansvaret för att detta händer barn i Sverige.

Var är justitieministern?
Var är socialministern?
Var är skolministern?
Var är Barnombudsmannen?
Var är Socialstyrelsen?

Är det ingen av dessa som anser sig ha ansvar för barnens välbefinnande och rättigheter? I så fall måste regering/riksdag tillsätta en Barnminister! Omgående!

FRI:s recension av boken

Dagstidningar och kvällstidningar över hela Sverige och även två av Danmarks viktigaste tidningar, Berlingske Tidende och Information, samt både svensk och dansk TV har uppmärksammat Esséns bok och lovordat den. Boken har fått enormt fina recensioner. Den mest heltäckande gavs av psykologen och beteendevetaren Helena Löfgren i FRI:s nyhetsbrev FRI-Brevet 2008/2 och citeras nedan i sin helhet.

”Boken är en imponerande guldgruva på 468 sidor, skriven av frilansjournalisten Charlotte Essén. Den ger skakande bilder av hur det kan vara att växa upp inom ‘slutna, extrema, ofta religiösa grupper eller sekter’, men även ett brett och djupt samhällsperspektiv. Jag själv är en av de personer som intervjuats i bokens sista kapitel om stöd och hjälp, och är därmed jävig som recensent, men har ändå blivit ombedd att skriva några rader om boken.

Det som gör denna bok så värdefull är just bredden. Det är mycket material som kan användas på olika sätt. Essén har gjort ett 60-tal intervjuer i sin research, där hon träffat dem som vuxit upp i olika rörelser många timmar vid flera olika tillfällen. Alla har inte fått plats i boken. De personliga berättelserna är skakande och viktiga vittnesmål och kan läsas fristående. I dessa har hon även vävt in gruppernas egen dokumentation som på ett viktigt sätt kompletterar berättelserna. Författaren, liksom de som intervjuas, är noga med att poängtera att detta handlar om personernas egna erfarenheter, vilket inte innebär att alla barn inom dessa och liknande rörelser far illa. Det framgår dock att risken finns inneboende i kulturen som odlas i dessa grupper. Läsaren får även följa hur svenska myndigheter och religionsvetenskapliga forskare tolkat grupperna och hur de agerat. Detta bidrar till en förståelse för hur komplext ämnet är och varför det är så svårt för de utsatta barnen att få hjälp.

Vissa recensenter har efterlyst kommentarer från de olika gruppernas nuvarande medlemmar, vilket naturligtvis hade varit intressant. Boken ger oss ändå vissa inblickar i gruppernas reaktioner och ageranden. I fallet Knutby beskrivs turerna som slutar med att intervjuerna med ungdomarna inte godkänns för publicering. När det gäller Hare Krishna beskrivs vilka åtgärder som vidtagits efter att mängder av fysiska, psykiska och sexuella övergrepp uppdagats. Sedan får läsaren själv fundera på om detta är tecken på en genomgripande insikt, kosmetiska förändringar under galgen eller något däremellan.

Barns rättigheter i allmänhet med utgångspunkt i FN:s barnkonvention får ett eget kapitel. En rad internationella exempel ges på grupper där övergrepp på barn hamnat i skymundan. Vissa av grupperna bryter mot cirka hälften av artiklarna i barnkonventionen.

Totalitära grupper kan få olika namn beroende på om man ser till ideologi och kultur eller handlingar. Ett kapitel går igenom likheter i världssyn hos sekter och terrorister, bland annat den ofta medvetna bristen på socialisering och integrering i samhället för barnet och övriga familjen samt den svartvita och ibland förvridna världsbilden. Ett stort engagemang hos båda grupperna i att starta och driva egna skolor förstärker detta. I detta kapitel intervjuas en svensk terroristexpert. Inte utifrån hans intresse för sekter utan för att vissa grupperingar utför terroristhandlingar, som Oklahoma-bombaren Timothy McVeighs bombdåd och Aum Shinrikyos gasattack i Tokyos tunnelbana.

För den som är intresserad av att förstå problemet på samhällsnivå är boken en värdefull kunskapskälla med sin genomgång av de politiska turerna, före och efter den statliga utredningen ”I God Tro” (SOU 1998:113), där barnens situation var en av frågeställningarna. Många undrar varför inget hände efter utredningen. Essén har klargjort varför folk frågar efter fortsättningen.

Jämförelser görs även internationellt. I början av 1990-talet gjorde flera tragiska händelser att frågan sattes på den internationella agendan: Branden i Waco, morden och självmorden inom Soltempelorden, samt Aum Shinrikyos giftgasattack. Flera europeiska länder gjorde då statliga utredningar, som boken redogör för.

Ett kapitel ägnas åt barns rätt, grundläggande behov och religionsfrihet. Här framgår bland annat att rättsliga övergrepp mot barn som begåtts inom ett stort kollektiv, till exempel vad ett antal vuxna gör mot flera barn, är ett område som lagstiftaren inte övervägt. Författaren gör en detaljerad genomgång av barns grundläggande behov med utgångspunkt både i Socialstyrelsens rapport Barns Behov i Centrum (BBiC, 2006) och FN:s barnkonvention, och jämför det med de uppfostringsmetoder som förekommer inom vissa sekter.

Det sista kapitlet handlar om stöd, hjälp och erfarenheter av problemet. Det inleds med det talande utdraget ur det rättspsykiatriska utlåtandet om Sara Svensson i Knutbyförsamlingen:

‘Man har funnit att psykiatrins resurser att ge adekvat vård och stöd varit otillräckliga … Problembilden är komplex och ställer stora krav på tvärvetenskaplig kompetens i behandlingssituationen och rehabiliteringsprocessen’.

Här intervjuas personer med vitt skilda kompetenser som juridik, psykiatri, psykoterapi, själasorg, och sådana som sysslar med ideellt arbete bland drabbade och barn i allmänhet. Här finns även råd från ”Redd Barna” i Norge till vuxna som möter barn, ungdomar och unga vuxna som vuxit upp i ett isolerat trossamfund.

Boken Sektbarn avslutas med ord från Eglantyne Jebb, skrivet omkring 1920 då Rädda Barnen bildades internationellt:

‘Om barn någonstans lider nöd, fysiskt eller psykiskt, skadar det hela mänskligheten. Likaså är det en vinst för hela världen om barnen får växa upp friska, trygga och redo att som vuxna i sin tur arbeta för sin nästas bästa’.

Boken kan läsas av före detta sektmedlemmar som känner sig ensamma om sina upplevelser och av professionella som kanske oförberedda möter problemet i sin vardag och inte minst av en intresserad allmänhet. Den har fått stor uppmärksamhet i media och är enormt värdefull för att den sprider en bred kunskap om manipulation som samhällsproblem, men framför allt för att den är banbrytande när det gäller barns situation i manipulativa grupper. De är en svag grupp i samhället som inte kan föra sin egen talan när de far illa. Med denna kunskapskälla går det inte längre att säga att vi inget visste.”


Övriga recensioner

Massmedia i såväl Sverige som Danmark har uppmärksammat Esséns bok och lovordat den.

Den enda som ogillar boken är Liselotte Frisk, professor i religionsvetenskap (Kyrkans Tidning 080529 och 080619), där hon under rubriken

Onyanserat om sekter

använder hela sin auktoritet för att få bort läsarens blick från barnens situation och i stället rikta in sig mot teologiska och kulturella spörsmål.

Vi är inte förvånade över hennes försök att förkasta boken, eftersom hon gjort sig känd som en ivrig försvarare av dem som hon den här gången kallar ”minoritetsreligioner”. Vi är också vana vid att Frisk – trots att hon kallar sig forskare – inte har förstått skillnaden mellan religion och manipulation. Hon har heller inte förstått att det inte är de olika religionernas innehåll utan ledarnas psyke och de psykologiska tekniker dessa använder – en förutsättning för att bevara makten och kontrollen – som är avgörande för de skador som uppstår.

Frisk kan tänka sig att det möjligen kan finnas faror med vad hon kallar ”självmordsrörelser och religiös terrorism”. Men det faktum att de allra flesta som är engagerade i en totalitär grupp är beredda att följa sin ledare i döden om han begär det har förbigått Frisks forskande. Med den kunskapen måste man ju beteckna alla totalitära grupper som presumtiva självmordsrörelser.

Som ett mantra upprepar och sprider Frisk envist myten om ”psykiskt instabila” och ”sköra avhoppare”, som i själva verket är starka och modiga nog att lämna den miljö de är vana vid och t o m sina närmaste. Dessutom utan kunskap om hur samhället utanför fungerar och ibland med hotet om evig förtappelse, olyckor etc över sig. Ska man gissa att hon har samma nedvärderande inställning till invandrare, som trots stora faror och umbäranden tar steget att lämna sitt land för en oviss framtid i en annan kultur?

Läs Noomis begåvade replik nedan.

Okänsligt om utsatta sektbarn

Med anledning av Frisks okunniga inlägg skriver en ”skör avhoppare” (läs skärpt ung kvinna), Noomi Lappalainen, under denna rubrik bl a att det var med viss bestörtning hon läste Frisks recension.

Hon skriver: ”För det första vill hon undergräva trovärdigheten i barnens berättelser genom att säga att flera av dem verkar vara ”psykiskt instabila”. En kommentar som känns okunnig och ogenomtänkt, men som framför allt visar en brist på empati. Uppenbarligen har Frisk i sin forskning inte stött på någon av de hundratals unga avhoppare som varje år förlorar sina föräldrar, syskon, vänner – kort sagt hela sitt liv i en handvändning – då de inte längre velat eller kunnat fortsätta leva i den rörelse de vuxit upp i. De har sedan barnsben fått lära sig att omvärlden är ond, att människorna där är i satans våld och har onda avsikter. Ändå har de vågat sig ut i den världen och därefter blivit betraktade som döda av alla de vuxit upp med. Att känna sig ”psykiskt instabil” i en sådan situation verkar minst sagt som en naturlig reaktion.”

Vidare undrar Noomi varför Frisk som forskare inte frågar sig varför så många barn från så många olika samfund uppvisar likadana symptom?

Hon påpekar också för Frisk att det inte är ”agendan” som är intressant, utan de likartade strukturerna genom vilka man förmår människor att begå handlingar som de inte hade begått i en mer normal miljö.

Nog borde väl Frisk efter så många års forskning ha upptäckt det som Noomi nu undervisar om och som redan de flesta allmänbildade medborgare förstått, nämligen att precis som i andra diktaturer kräver ledaren eller ledningen total lydnad. Om medlemmarna blir tillsagda att driva ut demoner ur sina barn, låta sina barn dö i stället för att få en blodtransfusion eller bli martyrer och ta barnen med sig, då gör medlemmarna det. Det finns inte i deras föreställningsvärld att ifrågasätta. Det är lydnadsreflexen hos sektmedlemmen som är farlig. I den situationen är barnet helt maktlöst och utlämnat.

Vi instämmer i allt som Noomi säger och i synnerhet när hon ifrågasätter Frisks förslag om en ”konstruktiv diskussion och dialog”. Noomi frågar Frisk med vilka hon tänkt sig ha denna dialog och fortsätter: ”Det förvånar mig om hon menar sekterna själva. Eftersom hon säger sig ha forskat i dessa, borde hon vara väl medveten om hur givande en dialog blir med en grupp som anser att resterande samhället är alltigenom ont, och att de själva är utvalda av Gud.”

Frisk upprepar att hon själv har pratat med sektmedlemmar. Men ändå har hon inte sett eller hört något? Det verkar som om varken sektmedlemmar eller ledning har behövt anstränga sig särskilt mycket för att ”förföra” Frisk. Man kommer osökt att tänka på uttrycket ”spel för gallerierna”!

Håkan Järvå, legitimerad psykolog,

kommenterade också Liselotte Frisks recension. Tyvärr blev den aldrig tryckt, utan publicerades endast i nätupplagan av Kyrkans Tidning. Vi återger en del av det utmärkta inlägget.

Han håller med Liselotte Frisk att debatten kring nyandliga rörelser måste nyanseras. Men hans viktigaste invändning mot Frisks inlägg är:

”Liselotte Frisk vill göra det till en fråga om religion men problemet är mycket mer komplext än så. Det som författaren i boken försöker belysa är inte i första hand ett religiöst problem utan ett psykologiskt problem.”

Även Järvå reagerar starkt mot att Frisk avfärdar barn som farit illa med att de är psykiskt instabila och ”sköra”. Järvå har under flera år jobbat terapeutiskt med avhoppare från olika totalitära rörelser och rättar Frisk på en viktig punkt. Han säger: ”… de barn som förekommer i boken är enormt starka människor som trots den behandling de utsatts för orkat gå vidare. De ‘sköra’ människorna träffar vi professionella sällan då de har en benägenhet att ta livet av sig”.

Det allvarligaste med Frisks uttalanden är att hon bagatelliserar ett allvarligt problem och bidrar till att sprida en uppfattning som gör att den här patientkategorin inte får rätt vård. Hennes uttalanden är i sig inte så allvarliga då hon ger uttryck för en ganska vanlig missuppfattning, men det som är det beklagliga är att hon utger sig för att vara expert på området, vilket hon definitivt inte är när det gäller de psykologiska aspekterna av det hela. Hon är expert på religiösa frågor och borde vara mer försiktig när hon uttalar sig om sådant som ligger utanför hennes expertområde.

Järvå rättar henne på flera punkter. Han påpekar för Frisk att de nyandliga rörelser som är totalitära inte alltid är uppbyggda kring religion och därför är problemet inte religiöst utan politiskt (något som Frisk envist blundat för i alla år).

Precis som Järvå säger utgör rörelsena ett demokratiskt problem eftersom de stiftar sina egna lagar, har sina egna domstolar och förespråkar ett totalitärt styre. Han vill därför ha en bredare dialog kring den här typen av rörelser där man kan samlas och förutsättningslöst diskutera ämnet utifrån de olika professioner som berörs. Han tar gärna del av de teologiska frågeställningarna och förutsätter att Liselotte Frisk som god forskare är lika intresserad av att förutsättningslöst ta del av de psykologiska aspekterna.